Ja, det var ungefär det jag föreställde mig i morse när jag runt halv sju kämpade i skidspåret på Hällmyra. För plötsligt fångade en strålkastare mig och när jag vände mig om såg jag att någon jagade mig och närmade sig snabbt. Scenariot påminde om den där James Bond-filmen där han blir jagad i introt, med det lilla undantaget att jag direkt insåg att jag skulle bli ifattåkt.
Personen visade sig dock inte vara någon rysk mördarmaskin, utan en man i övre medelåldern som svischade förbi mig på oförskämt starka ben. Förutom honom, var det bara jag, knastrande snö, 11 minusgrader och en fullmåne som assisterade min pannlampa till att lysa upp spåren.
Nästan 40 minuter kämpade jag mig runt runt. Den bristande tekniken resulterar i att jag gör extremt många stakrörelser på varje kilometer, men eftersom det är just träning som jag är ute efter, kan man samtidigt konstatera att det är väldigt effektivt. Kanske rent av optimalt. Trots det ser jag fram emot att kunna åka lite mer graciöst framöver. Kanske inte hålla på att dö av utmattning efter en kilometer. Jag har i alla fall inte ramlat något mer. Ett steg i rätt riktning.
Love,
Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar