Besökare

onsdag 4 februari 2015

Blåslagen Gröngöling

Igår premiärkörde jag min nya skidutrustning. Som jag skrev igår, hade jag inte stått på ett par längdskidor på 18 år och jag överdriver inte om jag säger att det kändes. Och syntes. Jag trodde att det där med längdskidor skulle vara som att cykla; om man väl har lärt sig, sitter det i ryggmärgen. Så var det inte.

Det tog ett par hundra meter innan jag fick in någon sorts diagonal som åtminstone kändes som skidåkning och i första nedförsbacken var jag nästan vettskrämd. Därefter kunde jag njuta lite av åkningen. Ända tills jag kom till en vägpassage ungefär 200 meter före varvningen. Ett litet gupp, som var alldeles för avancerat för mig, gjorde att jag druttade jag på ändan så det stod härliga till. Det högg även till rejält i min eländiga ländrygg.

Mitt första intryck av längdskidehistorien är trots allt väldigt positiv. Jag älskar känslan när både muskler och hjärta får jobba hårt. 
För min del blev det ju extra tufft på grund av min obefintliga teknik. 
Den ska dock bli bättre. 

Lite blodad tand fick jag allt. 

Och en blåslagen rumpa...

Love,
Carro  

1 kommentar:

  1. Mors,Klart att 18 frånvaro år måste märkas,teknik ska underhållas..Du kanske får ställa in dig på fler markkontakter med rumpan,,men övning ger färdighet,lycka till i spåret framöver..Haé Kram.

    SvaraRadera