Invalido

Efter att ha avklarat min första längdskidemil igår, var motivationen på topp imorse när jag klev på skidorna igen. Efter några dagar med plusgrader låg nu  temperaturen runt nollan. Snön var riktigt hård och spåren väldigt isiga; förhållanden som var helt nya för mig.

Jag märkte direkt att glidet var i en helt annan division. Med facit i hand vet jag att jag körde 40,3 kilometer i timmen när jag ramlade - första gången. Spåren var inte lika skarpa/djupa efter plusgraderna. Ena skidan gled ur spåret och jag var helt enkelt inte kapabel att rädda upp situationen när skidorna gled isär. Jag gjorde illa mig rejält, både på grund av farten och på grund av snön som var så hård.

Efter första vurpan borde jag ha stakat tillbaka till parkeringen, men envis som jag är fortsatte jag. Andra vurpan var inte lika illa som den första, men den tredje var sedan inte att leka med. Framstupa, när skidorna åter gled isär i en nedförsbacke. Då tog jag av mig skidorna och gick ned för backen. Som ett tecken från ovan stängde även min träningsapp av där. Jag kände mig mörbultad när jag kom tillbaka till parkeringen, men jag förstod inte då hur illa det var. Kylan bedövade antagligen rejält.

Mitt skick har under dagen blivit allt sämre. En rejäl lårkaka sträcker sig ända bak till vänster skinka, jag har ont i höger och vänster armbåge, väldigt ont i vänster knä, ont och svullen sydväst om höger knä samt ont i vänster axels muskelfästen. När jag nu pratar ont, pratar jag "Jag är tuff och har hög smärttröskel, men vill just nu bara ligga stilla för jag har så ont"-ont. 

Trots allt ser jag fram emot nästa skidtur. Det kommer dock att dröja någon dag innan kroppen läker ihop tillräckligt. Faktum är att jag inte ens vet hur jag kommer att ro resten av veckan i land. Håller en tumme för att det i första hand inte blir sämre och i andra hand att det blir, åtminstone lite, bättre snabbt.

Love,
En mobilbloggande Carro