Jag har sett att det börjar dyka upp så kallade Nyårskarameller på de sociala medierna och även jag tänker göra återblickar på årets som gått. Till skillnad från de flesta andra, tänker jag börja med att blicka tillbaka på årets värsta dag, som på sätt och vis också kom att bli årets bästa dag.
Det var en dag i slutet av maj och vi hade åkt ner till vårt favvohotell i Turkiet. På resdagen hade September ätit väldigt dåligt och drack inte heller som vanligt, men vi reflekterade inte så mycket över det utan konstaterade att flygresan ner gick bra. September hoppade upp och ner i mitt knä i tre och en halv timme. Så länge hon är nöjd, är vi nöjda...
Första dagen på stranden gick perfekt. Hon lekte glatt i sanden, men åt fortfarande dåligt. Vid tretiden på eftermiddagen gick Älskling och hon upp till hotellrummet för att kolla på Formel 1 och plötsligt började hon då att skaka. Febertermometern visade 40,2 och liksom förgående resa hade hon alltså blivit sjuk.
Morgonen efteråt tog vi henne till en läkare och hon hade då utvecklat både en elak öroninflammation och halsfluss. Två nätter vaknade hon sedan skrikande med en otäck örvärk och en natt åkte vi akut till sjukhuset med henne. Där gjorde hon dock en "typisk September" och var glad, lekte och tjoade som om hon var helt frisk, klockan fyra på morgonen dessutom.
Värsta dagen var dock onsdagen, då hon knappt hade ätit sedan lördag morgon i Sverige och även druckit minimalt de senaste dagarna. Hon var inte smal som en sticka, utan började se riktigt utmärglad ut. Anledningen till att hon varken åt eller drack, var såklart den elaka halsinfektionen. För många kan det låta som en självklarhet att man lägger in sig med dropp ett dygn i ett sådant tillstånd, men eftersom hon trots allt var så aktiv, tyckte läkarna att det var absolut sista utvägen. Eftersom hon även i det skicket inte kunde vara stilla, hade de nämligen fått söva henne för att ge dropp och det vill man ju helst undvika.
Efter lunchen på onsdag, hade jag tömt mina sista reserver av lugn och mod och Älskling såg att även jag vid det laget var skärrad när jag kom gående med September i vagnen. Som i en klyschig film, så började September minuten senare att dricka juice. Hon drog därefter i sig en hel glass och lyckan över det, går inte att beskriva med ord.
De sista tre dagarna återhämtade hon sig ganska bra och vi kunde njuta av semestern till fullo (inte Älskling dock, som i sin tur drog på sig samma åkommor).
Som tur var fick årets värsta dag ett lyckligt slut.
Att se henne äta och dricka igen var som att vinna högsta vinsten på lotteri.
Det ger lite perspektiv på vardagen.
På familjen.
På livet.
Love,
Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar