Vardagshyfs

 I lördags när jag var och spelade, hade jag med mig egen ljudanläggning. Det är ett HK Lucas Impact som består av två toppar och en baslåda, varav den sistnämnda har måtten 47,5 x 47,5 x 62 centimeter och väger 32 kilo. Som ni förstår är det en väldigt otypmlig pjäs att bära.

I lördags hade jag spelat klart klockan två och allt folk var ute ur lokalen tio över två. Jag riggade ner och började bära ut grejerna. När jag bar den otympliga basen stod ställets två vakter och kollade på när jag stånkade den uppför trappstegen från dansgolvet och sedan när jag bar ner den från de tio snö- och istäckta trappstegen utanför stället. Någon av dem sa den urklassiska kommentaren:

-Du ser stark ut!

och jag svarade per automatik då jag har hört det över hundra gånger tidigare:

-Jag lär ju bli, om inte annat...

Trots att de bara stod där och rullade tummarna, tro inte att någon av dem erbjöd sig att hjälpa mig att bära baslådan. Det tycktes inte finnas på deras karta för gott uppförande...

 

Ofta när jag berättar att jag jobbar med ungdomar som är 13-16 år, utbrister folk att det måste vara otroligt krävande. Men nej, jag kan lova att majoriteten av ungdomarna har mycket bättre hyfs än många vuxna. De håller upp dörrar och erbjuder sig alltid att bära om man exempelvis ska flytta böcker från ett klassrum till ett annat.

Incidenten i lördags var inget unikt, det händer väldigt ofta att män står med händerna i fickorna när man ska upp för trappor med den där klossen. Vi pratar ingen större uppoffring, på sin höjd en minut. På vissa ställen behövs det inte, men på andra ställen har jag nu bestämt mig för att jag härdanefter ska ha med i spelkontraktet att jag får bärhjälp med baslådan. 

 

Är det inte för sorgligt att man måste bestämma sådant i förväg? 

Vart har vardagshyfset tagit vägen?

Har det försvunnit i opposition till jämställdhetsfascister?

 

Nu ska jag vara positiv och glad resten av dagen,

det lovar jag!

 

Hoppas ni också får en bra och glad dag!

 

Love,

Carro