Curla vs. Let Go

Man har ofta hört att många föräldrar är överbeskyddande mot sina förstfödda. Redan när vi väntade September pratade vi om att vi skulle försöka att inte bli typiska förstabarnsföräldrar. Samtidigt som man inte vill bli en Curlingmamma, vill jag aboslut inte vara en Let Go-mamma. Trots att lillan ännu bara är drygt 8 veckor, försöker man ju för fullt att göra "det rätta". Jag inspireras av böcker, länkar och bloggar. Även de mängder pedagogikböcker, som jag plöjde igenom på lärarutbildningen, inspirerar i hög grad

Inatt är ett bra exempel. Lillan vaknade vid 4-snåret. Som vanligt skrek/grinade hon inte, utan låg bara och fäktade med armarna och stånkade. När hon har sovit så länge, brukar jag vanligtvis ändå vänta ungefär tio minuter för att se om hon somnar om, annars tar jag upp henne, ger henne mat, lägger tillbaka henne i vaggan och sedan somnar hon om direkt. Vi får ofta höra att vi är bortskämda och så må fallet vara... Men inatt slog det mig, att hon faktiskt kanske skulle kunna sova ännu längre? Vore hon i väldigt stort behov av mat skulle hon väl grina? Samtidigt kändes det nästan känslokallt hårt att inte ta upp henne, man borde liksom nöja sig med att hon sovit så länge redan...

Då slogs jag av tanken på pedagogen Vygotskij och hans teori om den proximala utvecklingszonen. Bara för att alla säger att hon redan sover så otroooligt bra, betyder det inte att hon inte kan sova ännu längre. Så jag utmanade henne (och kanske främst mig själv) och tog inte upp henne. Vad tror ni hände? Hon somnade om efter 20 minuter och sov sedan ytterligare två timmar.

Jag i SöderhamnsNytt, februari 2012

I skolvärlden är vi numer näst intill experter på att utmana eleverna till att utvecklas efter den entreprenöriella didaktikens framväxt. Vi vågar släppa taget och låter elverna blomstra utifrån sina förutsättningar, ofta med väldigt goda resultat. Som mamma är det inte lika lätt att våga och det kommer antagligen inte bli lättare ju äldre September blir.

(bild från google)

Tur är kanske att jag är medveten om det här och förhoppningsvis kommer jag att finna en "lagom" väg att vandra. Ibland kommer jag säkert att vilja hålla henne väldigt hårt i handen, för att sekunden efteråt se henne springa iväg vind för våg.

 

Huvudsaken är nog att hon vet,

att det alltid finns en trygg hamn att återvända till..

 

Love,

Carro