Lördagens Showtime

Söndag natt 02.34

I lördags gjorde som sagt min comeback på scenen. Det var en grymt bra kväll och en euforisk Carro klev innanför dörren strax efter halv tre på natten.

Det var fullsatt och riktigt bra tryck på dansgolvet.

Det var Halloweenfester på två andra krogar i staden samtidigt, men en och annan utklädd dök även upp på The Winchester, där jag spelade.

För två år sedan gick Anna ut den niondeklassen som jag var klassföreståndare för. Idag är hon 18 år och efter lite övertalning lyckades jag få upp henne på scenen där hon drämde av Summer of 69.

En kanontjej på alla sätt och vis!

Jag framförde bland annat 80-talshits, populära schlagers samt några låtar av Lady Gaga och Rihanna.

Självklart blev det även flera låtar av P!NK.

We're not gonna take it är kanske världens bästa allsångslåt.

 

Det går aldrig en kväll utan I Love Rock'n'roll, Living on a Prayer och 800 Grader. Min personliga rockfavorit är däremot Shook Me All Night Long, men kvällen tog slut så snabbt att jag inte hann med den.

Summa summarum hade comebacken inte kunnat gå så mycket bättre.

 Några mindre fadäser inbefann sig dock. Bland annat glömde jag bort lite av texten på världens bästa låt:  U & Ur HAND. Eftersom jag vet vad låten handlar om, hittade jag på en egen passande text, så ingen märkte det. Däremot blir jag irriterad på mig själv när sådant inträffar, trots att jag satt varenda ord på de övriga 44 låtarna som jag sjöng...

 Jag hade även extremt dålig medhörning och jag borde självklart ha kopplat in monitorn som stod på scenen. Eftersom jag har gjort så himla många gig, brukar jag vanligtvis inte behöva höra så mycket. Låtarna sitter i ryggmärgen och jag vet vilka tonarter jag ska sjunga i utan att höra musiken. Nu när jag inte hade gjort ett enda gig på tre månader hade det dock underlättat om jag hade hört bättre.

En av charmen med att jobba som soloentertainer är att kunna styra kvällen lite som man vill. Efter att vi hade dansat och headbangat till rockmusik som tokar den sista timmen, valde jag att avrunda kvällen med en ballad. Kontrasterna mellan Highway To Hell och Gabriellas Sång må vara i det extremaste laget, men jag gillar det. Efter att ha levererat med adrenalin och attityd en hel kväll, kunna visa upp en mjuk och mer personlig sida... Då är kvällen fulländad.

 

Publiken var i alla fall nöjd. Man tröttnar aldrig på se folk röja framför scenen. Man får aldrig nog av alla uppmuntrande ord i pausen och efteråt.

 

De värmer ända in i hjärtegropen.

 

Love,

Carro