Idag började träningsångesten komma krypande redan vid elvasnåret. Motivationen att träna var som bortblåst och som extra salt i såren, stod ren cardio på schemat och det skulle gå av stapeln på lunchrasten. Ju närmare klockan blev 12, desto mindre sugen blev jag. Klockan hann både bli tolv och efter halv ett innan jag överhuvudtaget, släppte datorskärmen med blicken och masade mig iväg till gymmet. Tanken var att splitta passet på roddmaskin, löpband och Adaptive Motion Trainer (den sistnämnda en crosstrainer-lik maskin där det känns som om man springer på moln, men så in i bomben jobbig). Tanken var att tiden skulle gå snabbare om jag bytte maskin.
Precis när jag bytt om, plingade Skype:n till. Kina ville prata, så jag tog med mig mobilen och började passet på AMT-maskinen, samtidigt som jag chattade med Kina. Konversationen drog ut på tiden, gick efter en kvart över från pure business till allt möjligt och innan jag visste ordet av, var 40 svettiga minuter på intervallprogrammet avklarade.
Vad vill jag ha sagt med det då? Jo, låt dig inte luras att strunta i träningspassen bara för att motivationen tryter. Man kan aldrig i förväg veta vilka pass som blir de bästa, men man kan med säkerhet säga att man allt som oftast ångrar de passen man avstår på grund av lättja. Ibland ska man nog inte känna efter så mycket heller. Behöver jag förresten ens säga att känslan efter passet var oerhört positiv?
Love,
Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar