Jag tror inte någon har gått miste om min passion för skidåkning. Den har inte bara stärkt min fysiska hälsa, utan har även hjälpt mig att hålla mig på banan när jobbtimmarna skenat. När jag åkte till Egypten hoppades jag det fortfarande skulle gå att åka skidor när vi kom tillbaka. Det gick det, på konstsnöspåret. Igår när jag var ute på en tur, så kände jag inte den där passionen. Visst, bra träning och frisk luft, men upplevelsen var inte alls densamma. Jag vet inte om det berodde på den skitiga snön eller om det kanske var att resan till Egypten mentalt ställde in mig på sol, värme, vår och sommar. Oavsett så har jag nu ställt undan skidorna för den här säsongen och tackar dem för många trogna, svettiga och helt underbara timmar i spåret.
Nu när jag kört på så bra med skidorna under vintern, så vill jag ju självklart bibehålla konditionen jag byggt upp. Därför snörade jag istället på mig löparpjucksen och begav mig ut på årets första joggingrunda. I kombination med att jag varit otroligt förkyld och fortfarande är snorig, så hade jag förväntat mig en helvetisk tur. Till min stora förvåning gick det riktigt bra. Jag sprang visserligen sakta, men pulsen höll sig på en behaglig nivå hela rundan på 6,4 kilometer. Jag ska dock understryka att jag inte är något fan av löpning. Inte alls faktiskt. Möjligtvis kan jag ibland uppskatta det när det är riktigt fint väder, man är i bra form, kroppen känns stark och man springer i väldigt lätta kläder.
Men, löpning är på det stora hela bra för kroppen och det är lämpligt. Man kan dra på sig ett par schyssta skor och springa vart än man är. Vill man leva ett bra liv, så underlättar det om man är snäll mot hjärtat. Som jag alltid brukar säga, det spelar ingen roll hur stora biceps man har, om kroppens viktigaste muskel, hjärtat, inte är med på noterna...
Love,
Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar