Jag trackar alla min skidturer genom appen Endomondo och deras Pro-app som kostar 22 kronor per år. Där ser jag höjdskillnad, maxhastighet, kilometertid och så vidare. Medan man åker, får man självklart den bästa uppfattningen om turen. Var det bakhalt, hur var glidet, fastnade det snö under skidorna och så vidare. Jag kör på tejpade skidor, vilket sällan är optimalt, men åtminstone fungerar i de flesta väder. Bilden ovanför visar lite av informationen från säsongens första tur. Jag hade då inte kört särskilt mycket konditionsträning och inte åkt skidor sedan mars 2015. Jag åkte också på förra årets tejp. En annan graf från samma tur, visar att jag kom upp i en maxhastighet på 30 kilometer i timmen, vilket är ganska långsamt med tanke på att det finns några längre nedförsbackar på Hällmyra, som skidområdet heter där jag åker i Söderhamn. 41:02 på 5 kilometer är gaaalet långsamt faktiskt och då ska ni veta att jag slet som en varg. Dagen efter var jag 1:30 minut snabbare och när jag sedan fick nytejpade skidor filade jag ner tiden på 5 kilometer till 34:16. Även det är en långsam tid, men samtidigt väldigt mycket snabbare än 41:02.
Igår hade jag väldigt dåligt glid. Som mest kom jag upp i 23 km/h, men jag hade otroligt bra fäste. I kombination med att jag verkligen anstränger mig för att utveckla min teknik, samt får bättre flås och starkare "skidkropp" lyckades jag trots det eländiga glidet pressa ner min tid på 5 kilometer till 26:33. Hela turen var 8,5 kilometer och det tog bara 3 minuter längre än min första 5-kilometersslinga.
Vad vill jag ha berättat med det här då? Jo, jag vill på:a människor som pysslar med olika former av konditionsträning att tracka sin träning. Jag fokuserar mycket på hastighet och distans, men det är också otroligt spännande att följa sin puls, vilket man lätt gör med appar, klockor och pulsband. Man behöver inte se det som en tävling (jo, jag förstår faktiskt att det finns människor som inte är tävlingsmänniskor), utan bara som ett kvitto på sin utveckling. Det i sig är ytterligare något som verkligen boostar ens motivation: att se tillbaka och konstatera att där var jag då och här är jag nu. 70-åringar må åka förbi en med lätthet i spåret, men jag utvecklas. 16 januari tog det 41 minuter och en dryg månad senare tog det 26 minuter. #hardworkpaysoff liksom. Det behöver självklart inte handla om att man exempelvis springer en sträcka på kortare tid, utan det kan vara att man springer lika snabbt som för 2 veckor sedan, men med en medelpuls som är 10 slag lägre. I detta fall då (med stor sannolikhet) ett kvitto på att ens kondition har förbättras.
Idag var det riktigt skönt ute, med fyra plusgrader. Dock så avslutades min runda med något riktigt obehagligt. Vid två platser korsar skidspåret en liten bilväg. Det är varningsskyltar i spåret och självklart varningsskyltar på bilvägen från båda håll. För skidåkaren är det vid platsen nedförsbacke, man kommer precis runt ett krön och många skidåkare kommer där i ganska hög hastighet. Idag kom det en bil där. Den körde så pass sakta att den hade kunnat stanna, men den fortsatte rakt fram till min panik. Jag hann precis slänga mig ur spåret, vilket var en smärre bedrift för mig då jag som "nybörjare" är mer eller mindre beroende av att kunna stå kvar i spåret, för att inte bli frontalsmashad av bilen. En halv sekund senare och det hade slutat riktigt illa.
Först blev jag bara extremt rädd, men sedan späddes känslorna på med förbannelse. Idioten som körde den där grå eller beiga bilen som jag tror var en Volvo V70 borde ha haft vett att stanna. Tänk om det var ett barn som kommit åkandes i spåret, eller tänk om det vore någon som var grönare på skidorna än vad jag är?
Vägen som korsar leder bara till en populär pulkabacke samt en kennel- eller brukshundsklubb, så det är inte mycket trafik på den. Det blir därför ett samtal till kommunen imorgon och förslag om att sätta upp stoppskyltar där. Att kunna lita på gemene mans sunda förnuft tycks allt mer vara ett minne blott...
Love,
Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar