Juni 2010
På förekommen anledning skriver jag ett inlägg om rädslor och fobier. Att vara rädd eller känna obehag inför saker behöver inte vara något att bry sig så mycket om, men påverkar det ens vardag negativt, så bör man absolut bearbeta det. De som läser min blogg eller är vän med mig på Facebook, vet att jag har en strulig relation till ormar. Det var en fullt utvecklad fobi som jag fick bukt med vid en skolavslutning med "Bästa Klassen" 2010. Vi var och käkade en sista middag tillsammans efter själva skolavslutningen och som ett sista "prank" la de en plastorm på min stol när jag var på toaletten. När jag drog ut stolen, blev jag vettskrämd, skrek rakt ut och flydde till andra sidan av restaurangen. Eleverna skrattade så att de kiknande och jag tyckte innerst inne att det var ett roligt "hyss" även om jag hade hjärtklappning.
Därefter tjatade de på mig att jag skulle hålla i plastormen och till en början vägrade jag. Då påminde de mig om hur jag "tvingat" dem att bland annat hålla föredrag inför klassen, prata enbart engelska på lektionerna med mera och att det i nuläget inte riktigt var läge att "banga". Sagt och gjort så tog jag upp ormen. Därefter lämnade eleverna restaurangen och jag skulle fortsätta att jobba där, då jag höll i kvällens Quiz och det även var Studenten i stan (och därmed fullsatt till bristningsgränsen). Jag hade ormen med mig hela kvällen, förutom när publiken tog sig en svängom med den på dansgolvet. Jag minns att jag flera gånger ryckte till av rädsla när jag såg den, men jag plockade aldrig bort den. När jag hämtade min musikutrustning dagen efter, kunde jag även då hålla i ormen och därmed var min stora fobi borta...
Det betyder definitivt inte att jag inte är rädd för ormar längre. Alltid när jag promenerar eller springer på sommarhalvåret tittar jag efter ormar. Jag brukar säga att jag ser 50 ormar varje löprunda i motionsspåret på Hällmyra, men oftast är 50 eller åtminstone 49 av ormarna i själva verket pinnar som jag i en sekund misstar för ormar. Jag kan idag se på ormar på TV och jag får inte panik om jag bläddrar i en tidning och plötsligt håller ett finger på en orm. När förra lördagens orm kom tillbaka på onsdagen fick jag visserligen hjärtklappning, men jag skrek inte och kunde hålla den under uppsikt under de minuter det tog för Älskling att komma med en ormtjusare, som i sin tur flyttade den. Jag har inte ens drömt mardrömmar om ormar efter de två ormupplevelserna...
Juli 2010
En annan sak som jag tycker väldigt illa om, är första Tee på golfbanan. Jag kan aldrig slappna av där och jag skulle gärna strunta i första hålet och gå direkt andra hålet. Det går inte riktigt att sätta fingret på varför obehagskänslorna är så starka när jag står där på Tee. Man kan lätt tro att det handlar om att inte göra bort sig inför alla människor på restaurangen eller övningsgreenerna, men det förklarar inte allt. Sanningen är ju den att jag har gjort helt sanslöst dåliga slag från första Tee och vid ett tillfälle missade jag inte bara bollen en gång - utan två gånger (!!!) och då var jag singelhandicappare. Konstigt nog var det inte så jobbigt heller. Trots att jag är en tävlingsmänniska minns jag att jag skrattade godhjärtat åt eländet innan jag till slut kom vidare.
Vad vill jag ha sagt med det här inlägget då?
Jo, självklart handlar det om att man måste utmana sina rädslor. Man kan inte leva ett helt liv och skrika rakt ut om man ser en orm i en tidning, det är inte en logisk reaktion. Att aldrig kunna gå i skogen av rädsla för ormar är inte heller sunt. Att vid möjlighet hoppa över första Tee är inte heller någon bra lösning på problemet. Jag kommer aldrig att komma över rädslan om jag inte bemöter den; om och om igen.
Det är lite som att prata inför folk. Om det känns förjävligt idag, ska man inte tro att det kommer att kännas bättre imorgon. Den stora poängen är att känslan efter att man har utmanat sin rädsla eller behandlat sin fobi, är extremt tillfredsställande. Man känner sig stolt och är på väg i rätt riktning. Som den vise mannen en gång sa:
"Drakar lyfter bara i motvind"
Love,
Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar