När lillan kom till jorden...

Det sista jag sa till Älskling innan vi stängde av TV:n vid elvatiden i söndagskväll, var att September skulle komma när läkarna skulle sätta igång mig. Hon visade inga som helst tecken på att vilja komma tidigare. Klockan två vaknade jag sedan med känningar i magen. Först trodde jag att de berodde på att jag hade käkat en rejäl Kebabpizza på kvällen, men när känningarna kom med ganska jämna mellanrum, förstod jag att det var September-relaterat.

På morgonen ringde jag till förlossningen och de bad mig komma upp, utan att ens fråga hur långt det var mellan värkarna. I bilen var det tre minuter mellan, man när jag kom till förlossningen och klockan var halv åtta, verkade det som om det stannade upp rejält, så jag trodde vi skulle få åka hem igen. Det visade sig dock att jag var öppen tre centimeter, så vi fick ett rum och tips om att promenera mycket i korridorerna för att påskynda förloppet. Jag kände mig nästan lite vek när jag sa till Älsking att jag inte skulle klara av att lämna rummet för någon promenad.

Jag låg i sängen och fokuserade på att andas. Det går nästan inte att överdriva hur andningen påverkar våra kroppar. Jag har tränat mycket på det i samband med alla tatueringar som jag har gjort. Ibland får man för sig att hålla andan när man upplever smärta, vilket förvärrar känslan avsevärt. Jag blev så trött av att fokusera så hårt på andningen under värkarna, att jag nästan somnade mellan varje värk. Till slut kände jag att andningen inte var nog och jag blev först erbjuden ett varmt bad som smärtlindring. När det då till allas förvåning visade sig att jag hade öppnats ytterligare 3 centimeter, erbjöd de mig lustgas istället. Vilket var tur, September hade fötts i vattnet annars.

Innan vi sedan visste ordet av, hade nästa tre centimeter avklarats och då tog de hål på fosterhinnorna. 10.15 var det dags att krysta och åter igen: Andningen! Jag får tacka min kära bror för att han introducerade gymträning i mitt liv, för himlarns vad jag hade nytta av att kunna ta i på rätt sätt. Precis som när man ligger i benpressmaskinen och ska ta nytt personbästa. Man är definitivt inte snyggast i lokalen och folk i samma byggnad lär tro att man är smått galen när man nästan överdrivet ljudligt tar i. Men känslan efteråt.

Känslan när September 20  minuter senare läggs på mitt bröst.

Wow! Upphöjt i en miljon.

 

Förutom väldigt duktig och uppmuntrande sjukhuspersonal, fanns ju Älsking vid min sida. Hans lugn och underbara stöd. Den bästaste av de bästa.

 

Nu ska jag fortsätta att betrakta den lilla vidundret som har sovit flera timmar nu. Det gör hon dock inte alltid, särskilt inte mellan ett och fyra på natten. Hon är lite som sin mor. Showtime på natten.

 

Love,

Carro