Att tävla inom fitness och bodybuilding är extremt tufft. Däremot är det inte träningen i sig som är det mest utmanande, utan snarare att tävlingsförberedelser ofta innebär väldigt tidiga mornar med fettförbrännande powerwalks och stora begränsningar beträffande kosten. På gymmet tar man ut sig till max, men man ligger bara på maxtröskeln under några sekunder, sen vilar man mellan setten.
Jag är ingen löpare, men särskilt under sommarhalvåret blir det en hel del löpning. Målet med löpningen är inte att bli snabb eller uthållig, utan att stärka hjärtat och få variation i träningen. För mig är löpning väldigt mycket tuffare än gymträningen. Till och med mina värsta benpass ligger i lä.
I löpningen kan jag komma upp till min maxpuls och vara tvungen att ligga kvar där väldigt länge jämfört med maxtröskeln på gymmet. Som på Hällmyra-slingan som jag pressade mig igenom både igår och idag. Där är banan som värst mellan 2,2 och 3 kilometer. Mördarbackar som totalt suger musten ur en. Vore man på gymmet skulle man få sätta sig och vila efteråt, men här måste man fortsätta ytterligare 2 kilometer innan man får vila. Inte på maxpuls, men på högre än behaglig puls. På så sätt är löpningen för mig, mycket värre än gymträning.
Igår avrundade jag löprundan med lite styrka. Det är skönt att pressa ur de sista depåerna med överkroppsträning. Igår pressade jag ner tiden från förra helgens lopp med 1 minut och 13 sekunder. Idag lyckades jag fila ner tiden ytterligare 30 sekunder i spöregnet. Det bästa med löpningen på Hällmyra är att min hälsena inte tar stryk på barkunderlaget. Den blir till och med bättre.
Love,
En mobilbloggande Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar