Väntar du på att du ska känna dig tillräckligt motiverad för att börja träna? Äta bättre? Lägga dig i tid? Plugga till ett prov? Städa? Tvätta bilen? Köpa julklappar? Skriva julkort?
Motivation fungerar ganska likadant oavsett vad det gäller. Det många inte förstår, är att motivation nästan aldrig kommer av sig självt. Motivation kommer när vi gör saker vi kanske till och med är ganska omotiverade att göra. När vi har gjort dessa tråkiga, jobbiga eller svåra saker och fått kunna bocka av det från vår "Att Göra-Lista", fylls vi av känslor av välbehag. Kanske rent av stolthet. Det är dessa känslor som ligger till grunden för vad som sedan utvecklas till det vi kallar för motivation.
Jag har berört ämnet flera gånger tidigare och idag kom det upp till ytan när det nämndes att jag hade en så stor motivation till träning och orkade ta mig till gymmet klockan sex imorse. Men jag kan lova er att motivationen INTE fanns där när klockan ringde idag. Inte energin heller för den delen. Däremot vet jag hur skönt det är med morgonträning när man väl är på plats. De är nästan de enda totalt stressfria träningspassen som jag kör och efteråt känns det extra bra jämfört med pass senare under dagen. Egentligen tränar jag som absolut bäst och har som mest träningsmotivation vid halv tolv på dagen, men då har jag nästan aldrig möjlighet att träna. Om jag vill åstadkomma något med min träning, så kan jag därmed inte luta mig tillbaka och vänta på att motivationen ska infinna sig. Då skulle jag kanske få till två träningspass i veckan.
Jag diskuterade det med kvinnan som städar vårt gym idag. Folk brukar säga till henne att hon är så hurtig att hon går upp 05.40 för att städa gymmet. Det är definitivt hurtigt av henne, men väntade hon på att motivationen skulle komma, skulle hon städa klockan 10.00, men då är det för mycket folk på gymmet och städningen skulle ta dubbelt så lång tid.
Mitt upp i dessa tankar kring motivation, dök det idag upp på nyheterna att inte ens 50% av eleverna i år 8 kände sig motiverad till skolarbete. Och det var lärarnas fel. Visst, jag har själv haft några lärare som verkligen inspirerade mig till att alltid göra mitt yttersta och utvecklas, men själva drivkraften måste man ju finna i sitt inre. Dessa ovannämnda lärare har varit min tändvätska, men om det inte funnits någon gnista hos mig själv, hade den brinnande studiemotivationen aldrig uppkommit.
Med det menar jag inte alls att ta udden av alla inspirerande och motiverande människor där ute och som sagt var har jag själv inspirerats av exempelvis engagerade lärare. Jag har motiverats i mina föreläsningar av Rune Larsson (löpargubben som sprang hem från Portugal och rodde över Atlanten). I musiken har P!NK satt tydliga spår på mina framträdande.
I grund och botten har dock allt utgått från att jag väldigt ofta har gjort saker som har varit jobbiga, svåra och tråkiga. Det är tack vare det som min inre motivation har vuxit. Det är dessa oglamorösa arbetstimmar och branta uppförsbackar som har varit tändvätskan i min brinnande drivkraft.
Hade jag suttit hemma på trappen och väntat på motivationen, hade jag nog suttit kvar där än idag...
Love,
Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar