Oavsett vilken klass man tävlar i, så är en tävlingsdiet
alltid otroligt tuff. Kost måste skötas till punkt och pricka och träningen
måste genomföras no matter what. Mot slutet av dieten ligger de allra flesta på
ett väldigt stort kaloriunderskott, vilket är en stor påfrestning både fysiskt och
mentalt. Det är också lite av charmen med att ge sig in i leken. Skulle det
vara enkelt skulle alla tävla. Att det kräver en enorm dos självdisciplin är
också en av de största anledningar till att massor med människor säger att de
ska tävla, men skjuter upp det gång på gång.
Jag har egentliga inga superstora problem med att genomföra
en tävlingsdiet. Att gå upp 1,5 timme tidigare för att hinna med morgoncardio
innan lillan vaknar, blev snabbt en vana som jag ganska snabbt kom att
uppskatta som en bra start på dagen. Att hålla en strikt kost är ganska skönt,
eftersom man aldrig behöver fundera på vad man ska äta. Däremot är det trist
vid födelsedagar, hotellvistelser och resor, men i början av dieten finns
det ofta utrymme för åtminstone mindre utsvävningar.
Den här tävlingsdieten var det dock andra omständigheter som
satte käppar i mitt hjul. Käppar som påverkade mig väldigt starkt, både fysiskt
och mentalt.
"Blod, svett och tårar"
gick från att bli en uttjatad klyscha till bokstavlig verklighet...
Jag hade aldrig tagit mig igenom tävlingsvåren om det inte hade
varit för följande personer:
Min älskade make och dotter: All kärlek, glädje och närhet som
de ger mig varje dag. Min makes förståelse för min situation. Att kunna prata
om precis allt, även de innersta och mest skruvade känslorna. Min absolut bästa
vän. Mina Allt.
Mina föräldrar: Som hjälpt oss att pussla ihop vardagen med
sjukstugor, jobbscheman och annat trix.
Min bror och svägerska: Som stöttat till hundra procent.
Seppo & Johanna: Team Hälsostudions coacher som följt
med mig på tävlingarna och peppat mig i stundens hetta.
Fia: Min kollega som fanns där för mig på jobbet, när det kändes
som att halva världen rasade samman. The one and only.
Love,
Carro
Hoppas det som satt käppar i hjulet för dig är över och inte var allt för allvarligt!
SvaraRaderaKram